Flexibilitet och distansarbete

Hela 44 procent anger att möjligheten till distansarbete är en avgörande faktor vid val av arbetsgivare och 39 procent svarar att det delvis är en faktor, vilket är ungefär lika många som föregående år. Endast 14 procent anser att möjligheten till distansarbete inte är viktig och 3 procent är osäkra. Allra viktigast är möjligheten till distansarbete för vd:ar och högre chefer (59 %). Men även kontorsarbetare under 34 år (47 %) och kvinnor (48 %) värderar flexibiliteten högre än genomsnittet. Undersökningen visar också ett tydligt samband mellan pendlingstid och vikten av flexibilitet. Ju längre pendlingstid desto högre värderar man möjligheten till distansarbete.

Enligt årets undersökning arbetar 55 procent huvudsakligen på kontoret, vilket är en ökning jämfört med förra året (54 %) men fortfarande lägre än året innan dess (61 %). Endast 11 procent arbetar huvudsakligen på distans, varav 4 procent aldrig är på kontoret. Högre chefer, unga kontorsarbetare och kvinnor arbetar i högre grad på distans än andra. Undersökningen visar att distansarbetare är mer missnöjda med kontorsmiljön än de som har en hög närvaro på kontoret. Men allra störst inverkan har avståndet till kontoret. Bland de som har en pendlingstid på 60 minuter eller mer arbetar 15 procent alltid på distans.

Årets undersökning visar att kontorsarbetarna vill spendera mer tid på kontoret. I genomsnitt vill man nu arbeta 2,83 dagar per vecka på kontoret, jämfört med 2,75 dagar förra året och 2,63 dagar året innan dess. Det finns en tydlig relation mellan kontorsnärvaron och hur nöjd man är med sin kontorsmiljö. Ju nöjdare man är, desto fler dagar vill man arbeta på kontoret. De som är mest nöjda med sin kontorsmiljö vill i genomsnitt spendera 3,07 dagar på kontoret, jämfört med 1,99 dagar för de som är minst nöjda. I ett längre perspektiv är trenden ännu tydligare. I 2022 års undersökning var det 28 procent som huvudsakligen ville arbeta på distans. I årets mätning är det endast 17 procent som vill göra detsamma, vilket är en minskning med nästan 40 procent. Att kunna arbeta på distans är däremot fortsatt viktigt för de svenska kontorsarbetarna. Nära 9 av 10 vill arbeta någon dag i veckan på distans.

En majoritet (66 %) anser att distansarbete gynnar både välmående och den egna produktiviteten, vilket är en ökning med ungefär 16 procent för välmåendet och 18 procent för produktiviteten jämfört med föregående år. Enbart 16 procent tycker att innovation och utveckling påverkas negativt av distansarbete och bara var fjärde tycker distansarbete försvårar samarbete med kollegorna. Däremot är det fler som upplever utmaningar när det gäller introduktion av nya kollegor. 39 procent anger att distansarbete påverkar introduktionen av nya kollegor negativt jämfört med 21 procent föregående år.

35 procent uppger att riktlinjerna för distansarbete är gemensamma för alla på deras arbetsplats. 30 procent säger att varje avdelning eller grupp bestämmer för sig. 15 procent avgör själva om de ska arbeta från kontoret eller på distans och 14 procent anger att deras riktlinjer är en kombination av ovan. 5 procent vet inte hur riktlinjerna på deras arbetsplats är utformade. På frågan om hur riktlinjerna för distansarbete borde utformas anser något färre, 30 procent, att samma riktlinjer ska gälla för alla medan 29 procent föredrar att varje avdelning eller grupp avgör för sig. 18 procent vill bestämma själva och 19 procent ser gärna en kombination av de olika alternativen. En liten andel önskar alltså högre bestämmanderätt än man har idag. Sammantaget är dock de flesta ganska nöjda med hur deras riktlinjer är utformade. Majoriteten föredrar riktlinjer som är anpassade för gruppen eller individens behov, eller en kombination av dessa. Men även här sticker vd:ar och högre chefer ut genom att i hög grad (35 %) förespråka samma riktlinjer för alla medarbetare. Undersökningen visar också att det finns ett samband mellan hur nöjd man är med sitt kontor och graden av självbestämmande. De som är nöjda med sitt kontor är mer positiva till att företaget eller avdelningen har samma riktlinjer för kontorsnärvaro, medan de som är missnöjda i högre grad vill bestämma själva.

På frågan om hur man skulle reagera om arbetsgivaren införde obligatorisk kontorsnärvaro alla dagar i veckan svarar 21 procent att de redan arbetar heltid på kontoret. 30 procent anger att de hade varit positivt inställda och nästan lika stor andel (29 %) hade varit negativt inställda men accepterat situationen. 16 procent anger att de hade försökt byta arbetsgivare om obligatorisk kontorsnärvaro hade införts alla dagar i veckan. Det är en tydlig skillnad mellan könen i frågan om obligatorisk närvaro. 35 procent av männen anger att de hade varit positivt inställda till obligatorisk närvaro, jämfört med 25 procent av kvinnorna. Samtidigt uppger en större andel kvinnor än män att de hade varit negativa men accepterat läget. På frågan om de hade försökt byta arbetsgivare svarar 18 procent av kvinnorna ja, jämfört med 13 procent av männen. Kontorsarbetare under 25 år är mest positiva (46 %) till obligatorisk kontorsnärvaro. 35–44-åringar har en annan syn på saken, endast 29 procent hade varit positiva. Det är också den åldersgrupp som värderar flexibilitet högst vid val av arbetsgivare. Andelen som anger att de hade försökt byta arbetsgivare är lägst i de yngre grupperna, 12 procent i åldern 25–34 år och 7 procent bland de som är under 25 år. I jämförelse uppger 18 procent i gruppen 35–44 år, och 21 procent i åldersgruppen 45–54 år, att de hade försökt byta arbetsgivare.